En stat bombar en hel stad. Sjukhus förintas, skolor jämnas med marken, barnkroppar dras ut ur ruinerna. När världen frågar: ”Vad håller ni på med?” blir svaret:

”Vi försöker bara eliminera en väpnad grupp. De gömde sig där någonstans… kanske.”

Och världen nickar. Inte bara accepterar – den skickar vapen, stöd och diplomatiska blommor.
Detta hade varit en grotesk satirfilm. Men det är verkligheten i Gaza.
”Vi dödar civila, men det är HAMAS fel”

Det här är en logik som bara skulle accepteras om offren var palestinier.

Låt oss säga det rakt ut:

Tänk om den amerikanska armén förintar hela New York, hus för hus, och dödar tiotusentals människor för att några terrorister gömmer sig i Bronx.

Den brittiska armén jämnar London med marken, med stridsflyg, eftersom maffian finns i östra staden.

Den franska armén bombar Marseille, för att en väpnad grupp håller till där.

Världen skulle kalla det krigsbrott, folkmord, total galenskap. Men när det gäller Gaza? Då applåderar vissa. Andra tiger. De flesta byter kanal.

Högteknologi utan ansvar
Israel skryter om sin militära överlägsenhet. De har drönare, ansiktsigenkänning, total kontroll över Gaza, till och med över kaloriintaget per invånare.
Men ändå, säger de, kan de inte undvika att döda civila. De bara “råkar” utplåna skolor, bränna barnlevande, bomba flyktingläger.

Frågan är då:
Är detta världens mest exakta armé, eller världens mest ursäktade armé?

Offret bär skulden
Det mest bisarra i detta skådespel är att offret ständigt misstänkliggörs.
Palestinier förväntas lida tyst, dö korrekt, inte visa känslor, inte försvara sig, annars blir de förklarade medskyldiga i sin egen död.

Hur många måste dö innan någon säger:
“Det här är inte försvar, det är utrotning.”

Alaa Alawwad