Av Alaa Alawwad

När en människa bevittnar en orättvisa så fruktansvärd att den övergår förståndet, som det pågående folkmordet i Gaza, skapas något djupt inom henne. Ett inre skrik som inte kan tystas. Ett moraliskt uppvaknande. På forskningsspråk kallas detta för ”Moral Shock”, ett tillstånd där känslor av chock, förtvivlan och moralisk förtvivlan exploderar i ett behov att agera, ofta i oväntade eller kraftfulla uttryck.

I Europa ser vi nu detta ske.

Tusentals civila, inklusive barn, har slaktats systematiskt. Sjukhus bombas, familjer utplånas, röster tystas. Och samtidigt, de regeringar som kallar sig demokratiska och civiliserade, svarar med tystnad, undanflykter, eller ännu värre: stöd till förövaren.

Det är inte konstigt att rop som ”död åt förtryckets arméer” hörs på gatorna. Det är inte hat som talar, det är förtvivlan. Det är ropet från människor som känner att varje civil väg har svikit dem.

När västvärldens institutioner vägrar kalla ett folkmord vid dess rätta namn, när barnmassakrer försvaras som ”självförsvar”, då är det inte aktivisterna som bör ställas till svars, det är de som möjliggjort detta. De som levererade bomberna. De som teg när det krävdes moralisk röst.

Den ökande radikaliteten i språkbruket är ett symptom. Problemet är normaliseringen av våld mot det palestinska folket. Problemet är att lidande inte längre räcker för att väcka empati, det krävs skakande ord, chockerande uttryck, för att ens få uppmärksamhet.
Vem är egentligen farlig?

Är det den som skriker ut sin ilska mot ett armémaskineri som dödar oskyldiga? Eller är det den som sitter i en kostym och legitimerar dessa brott genom sitt stöd, sin tystnad, sin passivitet?

Vi behöver inte fler fördömanden av röster som skriker för rättvisa. Vi behöver fler fördömanden av dem som möjliggör orättvisorna.

Det moraliska uppvaknandet är här. Och det kommer inte att be om ursäkt för att det är högljutt.