Jimmie Åkesson beskriver ofta migrationen som ett hot och framställer sig själv och sitt parti som offer för den. Men i stället för att ständigt klaga på människor som tvingas fly, borde han ställa en helt annan fråga: varför kan inte palestinier återvända till sina hem?

Som palestinier är jag den första som är redo att återvända, till Haifa, staden som mina förfäder byggde, precis som svenskarnas förfäder byggde Sverige. Men på grund av ockupationen och världens tystnad är det omöjligt.

När Åkesson talar om migration som ett problem, osynliggör han denna verklighet. Palestinierna är inte ”migrationsströmmar”, vi är ett folk som berövats vårt land, våra hus och vår framtid. Vår kamp är inte om att söka ett nytt liv i Europa, utan om rätten att återvända till vårt eget.

Jag kan förstå att Jimmie bär på en narcissistisk ådra, kanske präglad av det nazistiska arv som hans parti vuxit fram ur. Men jag kan inte förstå var den styrka han ofta skryter om egentligen finns, när han riktar sina attacker mot ett svagt och försvarslöst folk. Mot enkla människor som inte har något annat än sina röster, ropandes på gatorna för att stoppa en historisk orättvisa.

Var är styrkan i att sprida hat och hets mot dessa människor som bara kräver rättvisa och mänsklighet? Det är inte styrka, det är feghet. Feghet därför att det alltid är lättare att slå neråt, att måla de svaga som hot, i stället för att våga utmana verkliga makthavare och förtryckare. Den som väljer den vägen kan aldrig tala om mod.