Richard Jomshof framställer sig gärna som en försvarare av demokrati och yttrandefrihet. Men varje gång han öppnar munnen blir det tydligt att hans frihetsideal endast gäller för dem som delar hans egen världsbild. När det handlar om att försvara rätten att bränna Koranen talar han högt om vikten av yttrandefrihet. Men när palestinier påpekar sin rätt att återvända till sitt land enligt internationell lag eller när någon kritiserar Israels ockupation, då vill han tysta dem och till och med uppmana dem att lämna Sverige.

Motsägelsen blir ännu mer absurd när man ser till hans egna ord. I november 2023 skrev han Good hunting till den israeliska armén. Det var inte en neutral kommentar utan ett öppet stöd till en militär som redan då anklagades för krigsbrott. Att kalla massdöd av civila för jakt säger allt om vilken människosyn som döljer sig bakom kostymen. Samtidigt kräver han att palestinier som Jamal El Haj ska ”återvända till Palestina”. Men hur ska de kunna återvända när Jomshof samtidigt applåderar den armé som driver dem bort från sina hem. Det är som att tända eld på ett hus och sedan anklaga familjen för att inte vilja flytta tillbaka.

Detta är kärnan i Jomshofs politik. Han talar om ordning men sprider kaos. Han säger sig värna om lagar men blundar för internationella beslut som FN:s resolution 194 om palestiniers rätt att återvända. Han talar om frihet men menar i praktiken friheten att förnedra, förtala och exkludera.

Bakom slipsen och den välstrukna kostymen gömmer sig därför ingen modern försvarare av demokratin utan en riddare från medeltiden. En man som vill styra debatten med rädsla och som förväxlar makt med rätt. Hans språkbruk är polerat men idéerna är lika dammiga som alltid.

Det verkliga hotet mot Sverige är inte människor som söker trygghet eller som uttrycker sin solidaritet med förtryckta folk. Hotet är politiker som Richard Jomshof, som klär reaktionära tankar i moderna ord och försöker ta oss tillbaka till en tid då maktens ord var lag och mänskliga rättigheter var en främmande idé.