Om människor inte födde barn under krig, skulle vi inte vara vid liv idag
Ett svar till de som föraktar att Gaza fortfarande föder liv

Det är en obekväm sanning som du kanske inte vill höra:
Om människor hade slutat föda barn under krig och förtryck, då hade du och jag aldrig fötts.

När du tittar på Gaza och föraktar att där fortfarande föds barn, glömmer du att vår egen historia – här i Skandinavien – är byggd på exakt samma trots mot döden.

Livet stannar inte för att bomberna faller
I Gaza föds barn under blockad, bombregn och svält. Det kan verka obegripligt för dig som aldrig behövt söka skydd från drönare eller samla regnvatten för att dricka. Men att föda barn är inte bara en biologisk handling –
det är en trotsig viskning, en skrikande protest mot utplåning.
Det är att säga: ”Ni kan ta våra hem, men inte vår framtid.”

Vår historia bär samma blod
Under Kalmarkriget, under danska invasioner, under svensk-finska konflikter – födde människor barn i stugor utan tak, i skogar utan skydd, i hunger och kyla.

Var det dumhet?

Var det oansvar?
Nej. Det var mänsklighet.
Det var deras sätt att säga: ”Vi ger inte upp.”

Så varför förväntar du dig att palestinska mödrar ska välja tystnad, sterilitet, uppgivenhet?
Är deras smärta mindre verklig?
Är deras mod mindre värt?
Barnet är ett svar – inte ett misstag

De säger att Gaza borde sluta föda barn.
Vi säger: Tack vare dessa barn finns det fortfarande liv i ruinerna.
Tack vare dem kommer framtiden att ha vittnen, berättare, återuppbyggare.
Och kanske – kanske – en dag, fred.

Att föda barn i kriget är inte ansvarslöst.
Det är det yttersta uttrycket för hopp.
Och de, som dömer dessa människor utan att känna deras historia eller deras hjärtan,
borde inte fråga ”Varför föder de barn?”
De borde fråga:
”Vad är det för värld som tvingar dem att föda i skuggan av bomber?”