I gårdagens SVT Agenda fick Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard en rak fråga: Tycker du att Israel bryter mot folkrätten?
Hon svarade inte. “Det är inte min uppgift”, sa hon.
Men om inte en utrikesminister kan ta ställning till pågående folkrättsbrott – vem ska då göra det? Vad betyder det att “värna internationell rätt”, om tystnad är svaret när civila bombas, barn dödas, sjukhus jämnas med marken och en hel befolkning svälter i vad som beskrivs som världens största utomhusfängelse?
Malmer Stenergard hävdar att hon “står upp” för de internationella domstolarna – men vägrar erkänna deras slutsatser. Internationella domstolen i Haag har redan slagit fast att Israel bryter mot folkrätten. Att blunda för det är inte neutralitet. Det är medgivande.
När Ryssland invaderade Ukraina var Sveriges linje tydlig: ett oprovocerat angreppskrig, ett brott mot internationell rätt. Men när Israel återkommande invaderar Gaza kallas det “självförsvar”. Då efterfrågas nyanser, sammanhang, försiktighet. Då blir folkrätt plötsligt “komplext”.
Men det är inte komplext. Det är systematiska övergrepp, etnisk rensning och ett pågående folkmord – understött av amerikanska vapen och europeisk tystnad.
Israels existens uppstod inte ur ett historiskt vakuum. FN:s beslut var inte en rättvis kompromiss utan ett påbud från stormakter – samma stormakter som än i dag formar verkligheten. Palestinierna tillfrågades aldrig. De fördrevs – och fortsätter att fördrivas, dag för dag. Det som återstår av deras territorium är en spillra – och även den är nu under angrepp, i realtid och inför öppen ridå. Israels regering döljer inte sina avsikter: de vill ha allt. Och Sveriges regering? Den uttrycker “oro”, beklagar, följer utvecklingen – och förblir passiv.
Samma dag som bomber regnar över Gaza talar utrikesministern om Israels “rätt att försvara sig”. Det är ett perverst språkbruk, skapat för att dölja ett pågående folkmord.
Det är palestinierna som har rätt att försvara sig. Mot ockupation. Mot fördrivning. Mot en regim som bryter mot varje aspekt av internationell rätt – och som Sverige vägrar att kalla vid dess rätta namn.
Det är nu som Sveriges utrikes politik och de så kallade svenska värderingarna avslöjas igen, Sveriges utrikespolitik är inte neutral – den är medskyldig.
Dror Feiler