Sveriges politiska ledarskap står idag inför en trovärdighetskris, både på den internationella scenen och på hemmaplan. Det räcker inte längre med tillrättalagda uttalanden eller symboliska markeringar. Hålet i regeringens förtroende har blivit större än den politiska lappen.

Under det senaste året har Sverige misslyckats med att försvara sin tidigare roll som en röst för mänskliga rättigheter och principfast utrikespolitik. Två särskilt allvarliga fall har påverkat vår ställning globalt.

För det första – Sveriges sena, svaga och undflyende agerande i fråga om det humanitära katastroftillståndet i Gaza. Medan flera europeiska länder som Norge, Spanien och Irland tog konkreta steg såsom att frysa vapenexport till Israel eller erkänna Palestina, valde Sveriges regering att i princip stå still. Den politiska tystnaden under Israels pågående offensiv mot civila har lett till kritik från människorättsorganisationer och urholkat vår internationella trovärdighet.

För det andra, den ineffektiva och senfärdiga hanteringen av krisen kring koranbränningar på svensk mark. Regeringens passivitet inför dessa provokationer och oförmåga att förklara rättsläget internationellt resulterade i bojkottkampanjer från muslimska länder, avbrutna diplomatiska kontakter och kraftigt skadat anseende i den muslimska världen.

Till detta kommer en lång rad inrikespolitiska skandaler som förvärrar bilden av en regering i djup förtroendekris. Här följer några exempel:

• Skandaler av säkerhets- och beteendemässig natur:
  Läckage av sekretessbelagda dokument från nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, samt sexskandalen kring ambassadören Tobias Thyberg som tvingades avgå efter 12 timmar.
  
• Ekonomisk oegentlighet och intressekonflikter:
  Statssekreteraren Diana Janse misstänks ha spekulerat i aktier i samband med statlig försvarsupphandling.
  
• Politisk dubbelmoral och ideologiska kopplingar:
  Regeringens nära samarbete med Timbro, en partipolitisk tankesmedja – väcker frågor om maktkoncentration och politisk lojalitet.
  
• Personlig maktmissbruk på hög nivå:
  Landshövdingen i Stockholm, Anna Kinberg Batra, kritiserades för vänskapsutnämningar och lyxrenoveringar på skattebetalarnas bekostnad.
  
• Institutionella misslyckanden:
  Allvarliga brister i det svenska systemet för internationella adoptioner väckte nationell och internationell oro.
  
• Styrningskris och politiskt beroende:
  Regeringens överlevnad vilar i praktiken på Sverigedemokraternas godkännande, vilket försvårar ansvarstagande och försvagar den parlamentariska balansen.
  
• Och inte minst, migrationsministerns förtroendekris:
  Det avslöjades nyligen att migrationsminister Johan Forssells son varit aktiv i högerextrema och nazistiska nätverk. Trots allvaret vägrade statsministern att kräva några politiska konsekvenser, vilket väckt stark kritik från både oppositionen och civilsamhället.
  

När regeringen försöker lappa sprickorna med nya förklaringar och politiska utspel blir det tydligt att dessa lappar inte längre täcker hålen. I själva verket gör de dem ännu synligare. Det svenska folkets förtroende kan inte återfås med kosmetiska ingrepp. Vad som krävs är ett politiskt ansvarstagande, både hemma och ute i världen.