Inte för att skapa ett hemland för judar eller fred, utan för att tjäna världen! Ebba Buschs uttalanden och högerns romantik med israelisk terror.
När staten Israel grundades 1948 presenterades projektet för omvärlden som ett skydd för ett förföljt folk, ett nationellt hem för judar efter Förintelsen. Men i dagens politiska språkbruk avslöjas en annan verklighet. En där Israels roll inte längre handlar om trygghet, utan om tjänst. Inte om skydd, utan om funktion. Och ingen har formulerat det mer öppet än Ebba Busch.
När Kristdemokraternas partiledare och Sveriges vice statsminister säger att ”Israel gör hela världen en tjänst” genom att försöka att krossa gaza, säger hon i praktiken: Israel existerar inte främst för judarna, utan för oss. För vår världsbild. För vår makt.
När masken faller
Buschs ord var inte ett diplomatiskt misstag. Det var ett sällsynt ögonblick av ideologisk uppriktighet. För bakom all retorik om ”demokrati”, ”säkerhet” och ”självförsvar” döljer sig en romantiserad relation mellan högern och den israeliska militärapparaten.
Det handlar inte om stöd till judiskt liv. Det handlar om stöd till israeliskt våld, så länge det uppfattas tjäna ideologi intressen . Det är här som högerns djupt problematiska förhållande till Israel blir tydligt: staten behandlas inte som ett folkets fristad, utan som en global väktare, en förlängd arm av supermakt och kontroll i Mellanöstern.
Romantiseringen av våld
Busch är en del av en bredare trend inom den europeiska högern där Israel ses som ett ideal: starkt, kompromisslöst, villigt att använda våld för att försvara sin identitet. Detta romantiserade synsätt ser inte längre på Israel som en komplex verklighet, utan som en symbol, för ordning, makt och civilisation.
I denna berättelse blir palestinskt motstånd alltid ”terrorism”, medan israeliskt våld är ”försvar”, ”nödvändigt”, och till och med en ”tjänst till mänskligheten”.
I praktiken innebär detta att stödet till Israel inte är ett uttryck för vilja till fred, utan ett sätt att upprätthålla konflikter och maktbalans i Mellanöstern. Det handlar inte om solidaritet med ett folk, utan om en fascination för maktutövning. I en sådan berättelse finns det inte längre utrymme för rättvisa, fred, kristna värderingar eller universell moral.