Av Alaa Alawwad

I skuggan av det pågående blodbadet i Gaza har högern lyckats genomföra ett mästerdrag: att förvandla varje försök att kritisera Israels agerande till en ideologisk prövning. Den som vill tala om civila dödsoffer, om kollektiv bestraffning eller om brott mot mänskligheten, möts först av två krav:
Fördöm Hamas – och bevisa att du inte är antisemit.

Dessa krav fungerar som politiska barriärer. De är inte bara symboliska; de har blivit en etablerad ritual som måste genomföras innan någon kritik anses “legitim”. Resultatet? Debatten splittras, budskapet förlorar sin kraft, och fokus flyttas bort från offren i Gaza till en diskussion om moralisk trovärdighet hos den som kritiserar.

Denna strategi har inte bara tystat röster – den har också normaliserat det absurda. Sveriges medier, som annars granskar makten, har i stor utsträckning accepterat denna logik. Istället för att tala klarspråk om den pågående förstörelsen av ett helt folk, famlar man efter “balans” och “neutralitet”, som om det handlade om en konflikt mellan jämnstarka parter.

Det är så högern lyckats – inte genom att vinna argumenten, utan genom att förskjuta spelreglerna för vad som får sägas. Och medan världen distraheras av ideologiska sidospår, pågår en av vår tids värsta humanitära katastrofer – i tystnadens skugga.