Av Alaa Alawwad

Språket spelar en central roll i att forma det kollektiva medvetandet och styra den allmänna opinionen. Begrepp är inte bara kommunikationsverktyg – de är kulturella vapen som används för att förstärka vissa perspektiv och tysta andra. I dagens politiska klimat har ord som antisemitism och terrorism blivit laddade etiketter, ofta använda för att peka ut fiender och legitimera makt. Genom en starkt partisk mediarapportering, där israeliska narrativ prioriteras och muslimska röster marginaliseras, har dessa begrepp förlorat mycket av sin moraliska och etiska tyngd.

Antisemitism: från kamp mot hat till skydd av statlig politik

Begreppet antisemitism uppstod i Europa för att beskriva fientlighet mot judar som religiös eller etnisk grupp. Efter Förintelsen blev det en viktig del av kampen mot rasism. Men i takt med att staten Israel växte fram och förstärktes, började begreppet användas på ett allt mer politiskt sätt – inte för att skydda judar som människor, utan för att skydda staten Israel från kritik.

I västvärldens media, där inflytelserika lobbygrupper har stort inflytande, har denna förändring blivit tydlig. Kritik mot Israels ockupation, blockad av Gaza eller övergrepp mot palestinier tolkas ofta som “antisemitism” – även när den framförs av människorättsorganisationer eller judar själva.

En talande motsägelse syns även i svensk media: en privatperson som delar ett nyhetsinlägg där sionism nämns som religiös idé, kan snabbt stämplas som antisemit. Samtidigt har samma medier haft svårt att kalla mordet på elever vid en invandrartät skola i Örebro för terror, eftersom gärningsmannen var etnisk svensk och inte muslim. Denna skillnad i språkbruk blottar en djup obalans i hur etiketter tillämpas – beroende på vem som är förövare och vem som är offer.

Terrorism: en selektiv etikett

Mediebilden av “terrorism” är ett annat exempel på språklig orättvisa. När en palestinier attackerar en soldat i ett ockuperat område, kallas han direkt “terrorist” i västerländska nyhetskanaler. Samtidigt benämns den israeliska soldaten som “offer”, trots att denne representerar en militärmakt som ockuperar ett annat folk.

När Israel genomför bombningar mot civila områden i Gaza, används ord som “självförsvar” eller “svar på attacker”. Det är en tydlig dubbelstandard. Terrorism borde vara ett neutralt begrepp för våld mot civila – men det har i praktiken blivit synonymt med “muslim”, “arab” eller “motståndare till väst”.

Konsekvenserna av detta mediala språkbruk

Denna partiskhet inom media skadar inte bara sanningen – den skapar också rädsla, polarisering och hat. Muslimer har i västvärlden kommit att betraktas som ett potentiellt hot, medan palestinier framställs som “upprorsmakare” snarare än ett folk som kämpar mot ockupation.

Samtidigt har begrepp som “antisemitism” urholkats – inte för att hat mot judar inte längre finns, utan för att ordet används selektivt, beroende på vem som kritiseras. Det finns inte längre en konsekvent moralisk standard, utan en politisk agenda bakom varje etikett.

När media överger sin roll som oberoende granskare, förvandlas språket från ett verktyg för sanning till ett medel för makt. Idag har många viktiga begrepp förlorat sin innebörd, och används för att legitimera övergrepp snarare än att avslöja dem. Så länge denna partiskhet får fortsätta, kommer verkliga offer – särskilt palestinier, muslimer och judarna– att sakna en röst i den globala berättelsen.