Publicerad: 16/05/2025
Av: Alaa Alawwad

Den svenska regeringens strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism, som publicerades den 15 maj 2025, utger sig för att skydda en utsatt minoritet och bekämpa hat. Men vid närmare granskning avslöjas ett grundläggande och farligt självmotsägelse: strategin påstår sig motverka antisemitism – men gör det genom att normalisera just det den säger sig vilja bekämpa.
När regeringen gör kopplingen – men förbjuder andra att göra det

Regeringens strategi bygger på IHRA:s definition av antisemitism. Enligt den kan det vara antisemitiskt att:

“jämföra Israels politik med nazisternas”

Samtidigt baseras regeringens strategi i sin helhet på en underförstådd koppling mellan judisk identitet och staten Israel. Dokumentet förklarar bland annat hur antisemitismen ökar i samband med krig i Gaza, och hur judar i Sverige påverkas av konflikter i Mellanöstern. Här slås det fast: när Israel kritiseras, drabbas judar – alltså finns ett samband.

Men detta samband får endast regeringen själv uttrycka. Om en medborgare, debattör eller aktivist påpekar samma koppling – till exempel genom att rikta moralisk eller politisk kritik mot Israel i samband med en demonstration – riskerar personen att anklagas för antisemitism.

Det är detta som gör strategin farlig: regeringen institutionaliserar en koppling mellan judar och Israel, men förbjuder andra att tala om den.
Det verkliga problemet: förväxlingen mellan ideologi och identitet

Det finns en avgörande skillnad mellan att:

uttrycka fientlighet mot en folkgrupp , och

kritisera en stats politik .

När dessa två smälts samman under en diffus definition som IHRA:s, skapas en retorisk fälla: varje allvarlig kritik mot ockupation, apartheid eller folkrättsbrott kan misstänkliggöras – inte för vad den säger, utan för vem den kan “associeras med”.

Detta skadar inte bara yttrandefriheten, utan också själva kampen mot antisemitism. Den gör antisemitism till ett verktyg för att tysta politiska åsikter, snarare än att bekämpa verklig rasism.

Vem tjänar på denna tystnad?

När strategin förbjuder jämförelser mellan Israel och historiska totalitära regimer, gör den inte det för att skydda svenska judar. Den gör det för att skydda Israels politiska legitimitet. Det är inte judisk tro eller kultur som försvaras – det är en stats handlingar som skyddas från kritik.

Samtidigt suddas skillnaden mellan att vara jude och att stödja Israel ut – vilket i sig är ett antisemitiskt tankemönster. Det är just denna kollektiva skuldbeläggning regeringen säger sig vilja bekämpa.

Men man kan inte bekämpa en stereotyp genom att förstärka den.
En strategi som slår tillbaka

Det ironiska är att regeringens strategi, som påstår sig skydda judar, i själva verket riskerar att isolera dem ytterligare. När kritik mot Israel uppfattas som förbjuden, flyttas debatten ut i marginalerna – där verklig antisemitism ofta frodas. När regeringen tystar moraliska röster, lämnar den fältet öppet för extrema och konspiratoriska sådana.

Ska regeringen ta kampen mot antisemitism på allvar, måste man börja med att erkänna detta: att förväxla en stats ideologi med en folkgrupps identitet är inte lösningen – det är problemet.