Av Alaa Alawwad

Under de senaste åren har vi sett en oroande utveckling i Sverige och i västvärlden generellt: människor som visar stöd för det palestinska folket blir systematiskt straffade, inte för att de bryter mot lagen, utan för att de utmanar det politiskt accepterade narrativet.

Och när dessa röster dessutom kommer från välutbildade, yrkesverksamma personer, då blir reaktionen ännu hårdare.

Dubbelbestraffning i tysthetens tjänst

Det är ett märkligt men tydligt mönster:
När en person med bakgrund i Mellanöstern demonstrerar mot folkrättsbrott, får hen höra att hen borde ”skaffa sig ett jobb” istället för att protestera. Men när det visar sig att personen faktiskt har ett arbete, ofta inom vård, skola, kriminalvård eller forskning, då går hatkampanjen ett steg längre.

Plötsligt kontaktas arbetsgivaren. Kollegor pressas att ta avstånd. Arbetsgivaren får ”tips” från anonyma röster.
Allt med målet att göra det som makten alltid gjort med obekväma samveten: få dem att försvinna.
Ett hot, inte på grund av vad de gör, utan vilka de är

Det som sker är inte en fråga om ”etik på arbetsplatsen”, som vissa vill få det att låta.
Det handlar om att personer från utsatta grupper, ofta med flyktingbakgrund, inte tillåts ha en politisk röst. Inte ens när de är välintegrerade, utbildade, laglydiga och arbetar inom samhällsbärande yrken.

När dessa personer höjer rösten för Palestina, blir de inte bara kritiserade, de blir behandlade som ett problem som måste tystas.

Detta har lett till att flera läkare, lärare, forskare, aktivister och till och med journalister i Europa har blivit av med sina arbeten för att de visat sitt stöd för palestinska rättigheter. De tystas med hänvisning till ”neutralitet”, men neutraliteten krävs aldrig av dem som stöder förövaren.

När arbetslöshet blir ett vapen, oavsett riktning

Ironin är smärtsam.
När aktivister förlorar sina jobb på grund av sitt engagemang, blir de kallade ”bidragstagare”, ”samhällsbelastningar”, ”arbetslösa gnällspikar”.

“Det är en perfekt fälla: Tala, och förlora jobbet. Bli Tyst,
och anklagad för passivitet. Tala ändå, och bli både arbetslös och demoniserad.”

Vad säger det om demokrati?

Frågan vi måste ställa är inte om en kriminalvårdsanställd får delta i en politisk teateraktion mot regeringen.
Frågan är: Vad säger det om vår demokrati att människor förlorar sina arbeten för att de fördömer ett folkmord?

Vi ska inte lura oss själva. Detta handlar inte om lojalitet, inte om regler, inte om etikett.
Det handlar om rädsla.
Rädslan för att de som vet, de som ser, de som inte kan blunda, också har plattform, språk och trovärdighet.
För det är farligare för makten än vilken protest som helst.