Av Alaa Alawwad

Mitt i centrala Umeå restes ett visuellt starkt konstverk och protestuttryck: två hängande dockor i koncentrationslägeruniformer med davidsstjärnor, ovanför en skylt där det står: ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Nedanför sitter en figur iklädd palestinasjal, som håller ett barn i famnen, omgiven av två palestinska flaggor.

Det är en kraftfull bild. Den drar en medveten parallell mellan Förintelsen, det mest tabubelagda folkmordet i Europas historia, och den pågående utrotningen av civila i Gaza. Syftet är inte att förneka Förintelsen, utan att väcka empati och samvete: Hur kan vi minnas ett folkmord men blunda för ett annat? När blev vissa människors liv mer värda än andras?

Men reaktionen från makten lät inte vänta på sig.

Vice statsminister Ebba Busch kallade installationen för “vedervärdig antisemitism” och påstod att den bagatelliserar Förintelsen. Hon skriver att det är ett tecken på att “det politiska ledarskapet” inte längre har kontroll över antisemitismen.

Men vad är det egentligen som bagatelliseras här? Är det verkligen Förintelsen, eller är det det palestinska lidandet som reduceras till tystnad?
Dubbelmoralens språk

Ebba Busch och andra inom den svenska regeringen har konsekvent misslyckats med att uttala sig tydligt om den katastrof som drabbar Gazas civilbefolkning. När tusentals barn dödas, när hela kvarter jämnas med marken och när sjukhus bombas, då tiger de. Men när en protestaktion vågar ställa frågan: ”Varför reagerar ni inte?”, då kommer ilskan. Då blir plötsligt symbolen ett större problem än massakern själv.

En farlig retorik, med totalitära drag

Genom att kalla protester mot folkmord för ”hets mot folkgrupp”, flyttas fokus från innehåll till etikett. Detta är en gammal taktik som används i auktoritära regimer: man omdefinierar kritik som brott. Man byter ut saklig debatt mot känslostyrda anklagelser. Så förvandlas demonstranter till misstänkta. Och så skjuts budskapet, det verkligt obekväma, åt sidan.

Regeringen måste bestämma sig: ska vi vara ett land som står upp för alla människors värde? Eller en regeringen som väljer sina offer efter politisk bekvämlighet?

Den som på allvar vill hedra minnet av Förintelsen borde vara den första att säga: ”Aldrig igen, för någon.”