Av Alaa Alawwad

När två svenska ministrar har mördats i modern tid, Olof Palme och Anna Lindh, är det fullt rimligt att vi i Sverige förblir vaksamma mot hatretorik. Men att använda dessa tragedier för att misstänkliggöra dagens fredliga engagemang för mänskliga rättigheter, som Linda Jerneck gör i sin krönika (17 juni), är inte ett sätt att hedra deras minne. Det är att förvränga deras arv.

Palme och Lindh mördades, ja. Men att missbruka deras minne för att misstänkliggöra dagens engagemang är inte att hedra dem. Det är att skända deras arv. Båda stod för internationell solidaritet och rättvisa. Hade de levt idag, hade de troligen stått på samma torg, under samma paroll: ”Vapenstillestånd nu”.

Att ledarsidor i stora svenska tidningar i stället fokuserar på masker och dockor i en gatuteater, samtidigt som civila massakreras i realtid, säger något om hur fel samtalet hamnat. I stället för att föra debatten med principer, skräms vi till tystnad med antydningar om våld.

Att antyda att Daniel Helldéns deltagande i en propalestinsk demonstration är en potentiell säkerhetsrisk, genom att nämna tidigare politiska mord, är en farlig glidning. Det normaliserar idén att solidaritet kan vara farligt, och det skapar ett klimat där vissa politiska åsikter inte längre är säkra att uttrycka.

Jerneck skriver att Helldén borde ha förstått vilka han delade scen med. Men varför nämner hon inte varför tusentals människor samlades den dagen? Varför nämner hon inte att demonstrationen handlade om att kräva ett slut på bombningar som hittills dödat över 15 000 barn, enligt FN-organ?

I Israel har journalister, aktivister och parlamentsledamöter tystats för att de krävt mänskliga rättigheter för palestinier. Men Sverige är inte Israel. Här talar vi fritt, även i solidaritet med ockuperade folk. Här misstänkliggör vi inte medborgare för att de bär en palestinasjal eller kräver eldupphör.
Det hör inte ett demokratiskt land som sverige.